Rikedom problem?

Sandro Scocco är inte bara bror till en av Sveriges drygaste artister utan också gammal LO-ekonom. Numera sitter han på tankesmedjan Arena Idé som samlar både sossar och vänsterpartister. Kanske är det därför han skrivit en debattartikel tillsammans med Lars Fredrik Andersson där de går till angrepp mot rikedom.

Det är i och för sig inte första gången Scocco och Andersson skriver ihop och de landar sällan i vettiga slutsatser. Nu är det alltså rikedom som är problemet. Inte fattigdom.

”En anledning till att rika blivit ännu rikare är att löntagare konsekvent försvagats de senaste trettio åren världen över. Det är därför oklokt att ytterligare försämra löntagares ställning. Men det saknas inte förslag i den riktningen.”

För det första vill jag se bevis för att löntagares ställning försvagats. För det andra vill jag se bevis för sambandet. Scocco och Andersson gör tankefelet att pengar är en konstant. De låtsas att om en får mer får en annan automatiskt mindre. Det säger de inte rakt ut eftersom de självklart inte tror det på riktigt, men det antyds.

Jag ska erkänna att jag inte läst hela rapporten på 78 sidor som de refererar till, men det skulle inte förvåna mig om de räknat med det för de flesta orkar ju bara läsa rubrikerna. Men allt går att bevisa med statistik. Ett sätt att ”försämra löntagares ställning” är att öka konkurrensen om jobben genom att importera människor samtidigt som man håller nere antalet arbetstillfällen genom att höja skattetrycket. Denna taktik har hejats på av herrar Scocco och Andersson som istället hittar problemet här:

”Ska den onda spiralen brytas måste politiker ta till sig de överväldigande bevisen att rika redan har mer pengar än de kan använda till produktiva investeringar. Ännu fler skuldsedlar i de rikas kassaskåp kommer inte gynna någon. Tvärtom måste skuldsedlarna i de rikas kassaskåp bli färre.”

Så politiker – inte marknaden! – ska minska fattigas skuldsättning och rikas rikedom. De skriver inte hur, men åtminstone vet inte jag något annat sätt än mer av samma – ännu mer politisk inblandning i våra liv genom tvångsmässiga omfördelningar av kapital, alltså att straffa de som skapar arbetstillfällen. Det har aldrig någonsin funkat, men kanske nästa gång.