God jävla jul!

Julafton igen. Firades traditionsenligt med min mor så sent som för ett år sedan. Anade redan då att det skulle bli hennes sista, och så blev det. En del sörjer sina döda särskilt mycket under högtider. Jag tycker inte att det är någon större skillnad, men sen har jag väl aldrig varit så mycket för att fira jul. Åtminstone inte i vuxen ålder.

Apropå jul och nära och kära såg jag denna önskan:

Troligen inte helt autentisk, men nog ligger det ett korn av sanning och skaver på botten. Jag är ju en sån där kuf som går runt och tittar på verkligheten när jag är utomhus och jag ser ofta föräldrar som är ute med sina barn och ändå har en mobiltelefon i ansiktet, särskilt om barnen sitter/ligger i vagn och därför inte kan springa iväg. Jag har själv ett umgänge på nätet, men tänk på att livet pågår även utanför den där rutan.

Kanske särskilt i juletid. Människorna på Instagram, eller var ni nu håller till, kommer att finnas där även i januari, men tant Beata kanske inte sitter i den där fåtöljen nästa jul. Det är klart att du ska följa min blogg även över jul och nyår, men lägg ner internet däremellan.

Det ska jag göra nu. För att spara lite tid har jag nämligen gjort som kungen borde göra, återanvänt en gammal julhälsning som fortfarande håller ihop skapligt. Det är bara meningen om Arne Weise som känns lite dammig efter året som gått, men ni kan se just det lite bildligt.