Varför dras vi till skit?

Det var länge sedan det pratades så mycket om SAS-aktien, som ju ärligt talat inte glatt många. Den är ner nästan 45 procent på tre år då hela börsen gått i motsatt riktning. Ändå ska folk prompt in och peta i den och investera sina surt förvärvade pengar där istället för i bra bolag som inte bara har mörka moln på himlen i form av en pandemi vi inte vet hur den ska sluta, ett oljepris som knappast lär gå ner och en flygskamstrend SAS inte kan slå mynt av hur mycket klimatkompensation de än marknadsför.

Men denna spaning handlar inte om SAS utan om ett återkommande fenomen. Förutom människors ofattbara tilltro till sin egen förmåga att fånga fallande knivar verkar ras i sig göra aktierna attraktiva även när rasen bottnar i att marknaden tycker att bolagets produkter suger. Ett av Avanzas livaktigaste företagsforum är Eniro. Kursgrafen fladdrar förvisso till ibland och har nästan fyrdubblats på en vecka, men på treårsperioden när SAS tappat 45 procent är Eniros siffra -91 procent!

Aktier som tappat nästan allt kan gå upp tvåsiffrigt på en dag utan synbara orsaker, men jagar man den kicken föreslår jag trisslotter. Jag vet att jag sparkar in öppna dörrar här. Jag har sagt detta förut, andra har gjort det innan mig och det lär inte sluta här. Men hur kommer det sig att så många dras till lottsedlar i förlustbolag?

Är det verkligen så enkelt som att aktier som gått från 100 till 2 kr trots allt bara behöver få en liten uppstuds för att plussa 50-100 procent? För rent logiskt inser väl alla som varit på börsen mer än några veckor att den chansen inte motsvarar risken och att tiden inte är en positiv faktor för aktiebolag som gått dåligt under lång tid och som har negativt kassaflöde?