Jag tänkte bli lite kulturell och kommentera en kulturkrönika om mode. Till mitt försvar är artikelförfattaren Göran Greider, den kanske minst modemedvetna person jag känner till. Och innan jag ska attackera honom vill jag betona något som borde vara självklart för alla tänkande människor: Min kritik av Greiders åsikter går utmärkt att kombinera med att av hela mitt hjärta hoppas att han blir frisk från sin nyligen avslöjade cancerdiagnos. Nu kör vi!
Greider slår ett slag för mjukisbyxan som han menar fungerar i alla sammanhang utom möjligen begravningar, och att den som påstår något annat bara är en föraktfull elitist. Han har rätt ifall målet är att undkomma anklagelser om förargelseväckande beteende, men låt oss ha lite högre krav än så.
Mjukisbyxor funkar för att gå ut och slänga sopor eller hämta tidningen, men visst tusan finns det situationer då de inte passar. Jag har träffat människor som burit mjukisbyxor på barndop. För mig signalerar det: ”Detta barn och evenemang är oviktigt. Jag dyker upp för att det förväntas av mig, men jag klär mig som att jag stannat hemma.”
”Vadå mörk kostym? Det här är den mörkaste jag har!”
Greider har också fel när han hävdar att mjukisbyxan är en klassmarkör. Att inte dyka upp i träningsbrallor på bröllop, finmiddagar eller anställningsintervjuer handlar om att respektera andra människor, och respekt för sin omgivning återfinns i alla klasser, om än inte hos den uppenbart klasslöse, men av klass helt uppslukade, Göran Greider.
Post a Comment