”Trots vinst”

När det skrivs om företag som sagt upp personal eller startat ett sparprogram framförs ofta från facket eller politiker att man gjort det ”trots miljonvinster”. Förstår de verkligen inte att den där vinsten beror just på att företaget hela tiden ser om sitt hus, försöker hålla nere kostnaderna och uppe marginalerna?

Jag menar inte att företag ska kunna gå fram som en slåttermaskin, leva på statliga bidrag så länge det går och lämna små glesbygdsorter med hög arbetslöshet i samma stund som kommunen slutar att muta dem, men med undantag för ideella företag och ett och annat statligt bolag är all näringsverksamhet vinstdrivande. För att företaget ska kunna leva i välmåga och ha möjlighet att även fortsättningsvis generera skatt till samhället och arbetstillfällen i kommunen måste de gå bra.

De som gnäller om att företag ”trots stora vinster” försöker fortsätta att växa, ta marknadsandelar och tjäna pengar är fria att själva starta företag och driva dem på något annat sätt, men märkligt nog brukar de aldrig ägna sin energi åt det. Antingen fortsätter de gnälla på andra företagare, eller så blir de ändå företagare själva, men då har de en märklig förmåga att också försöka göra det så att ägarna får avkastning på investerat kapital.

Tre fjärdedelar av alla företag i Sverige är enmansföretag, människor som i bästa fall sysselsätter sig själva. Vi får vår andel av skit som oftast går ut på att vi betalar för lite skatt (som att inte det skulle hänga ihop med vinsten), men slipper ändå den skitstorm som ständigt och jämt levereras till den promille av de svenska företag som har fler än 250 anställda. Detta trots att en stor andel av deras vinster finansierar vård, skola, politikerfallskärmar och annat, förutom att verksamheten finansierar underleverantörer och att deras 250+ anställda också betalar skatt.