För många år sedan tittade jag på möjligheten av att köpa en kaffemaskin. Det här var innan kapslarnas tid. Maskinerna fylldes med bönor, eventuellt malda, och bryggde en kopp i taget. Priset låg på några tusen. Mycket pengar jämfört med en vanlig bryggare, men överkomligt för min ekonomi.
Fast inte så överkomligt att jag var på väg att spontanköpa en maskin. Jag jämförde märken, maskiner och butiker för att göra den bästa affären. Längs vägen kom jag dock på att även om jag älskar kaffe är jag helt okänslig för smaken. Jag köper de märken som för stunden är billigast (förutom Zoegas, det kan man möjligen olja in båten med, inte dricka). Jag kan dricka Eldorado snabbkaffe om det är så.
Och kokkaffe, perkulator eller – som nu – en vanlig bryggare. För några tusen kan man fortfarande köpa en sån där maskin som maler och brygger på en gång. Eller en kapselmaskin för under tusenlappen, men då tillkommer en kapsel på 4 kr eller mer för varje kopp, mot under 50-öringen för vanligt bryggkaffe.
Det kan dessutom bli ännu värre. Jag kände en som skaffade en värstingmaskin där han kunde ställa in malningsgrad och en massa annat. Det slutade med att han i princip inte kunde dricka kaffe hos andra eftersom hans eget kaffe blev så mycket bättre. Och börjar man tacka nej till gratiskaffe är det sannerligen ingen vinst. Det påminner mig om stilikonen Rune Bergström från Lenhovda:
Post a Comment