På Twitter finns ett gäng anonyma poliser som mest verkar använda plattformen till att gnälla på allmänheten på ett sätt som de inte kan på jobbet, åtminstone inte borde. En annan gemensam egenskap är att de inte tar till sig någon kritik, så jag blir inte så sugen på att diskutera med dem.
Men jag kan ju alltid kommentera dem på min egen plattform så slipper jag kanske bli kallad idiot. Vi får se när jag gräver fram denna jultweet från signaturen MC-Polis.
Några svarade att en yrkeskår vars främsta egenskap är att de går ner på knä för kriminella eller i bästa fall bötfäller fortkörande bilister på motorvägen kanske inte förtjänar högre lön. Det föll inte i så god jord.
Andra påpekade att om man lägger in New Yorks levnadsomkostnader i ekvationen är lönerna snarast lägre där. Dessutom visade det sig att siffrorna inte stämmer, eller att de gjorde det tidigare, men att lönerna sedan sjunkit. Det erkände MC-Polis utan omsvep, men det var lite som det gamla skämtet ”Jag vet att det inte stämmer, men det är för jävligt i alla fall”.
Jag skulle vilja komma med en kritik/invändning som jag inte såg från någon annan, nämligen att en arbetsgivare, i detta fall staten, aldrig kommer att betala mer än de behöver. När MC-Polis och hans kollegor går till jobbet för nuvarande lön godkänner de gällande avtal. Jag har en känsla av att de varit missnöjda i minst 30 år, alltså längre tid än de flesta poliser varit i branschen. Ändå har de sökt sig till utbildningen och jobbat på. Ja, men då så.
För fyra år sedan sänkte man begåvningskravet för att komma in på polisutbildningen. På en niogradig skala räcker det nu med en trea, klart under normalbegåvning. Det var inga massiva protester från befintliga poliser vad jag hörde, men det lär ju knappast höja kårens anseende och i förlängningen inte heller deras löner.
Jag vill inte hänga ut just poliser. Den här kritiken kan vi ta emot oss lite till mans (och kvinns). Jobbar vi för en lön vi inte är nöjda med istället för att sätta ner foten accepterar vi den. Tycker vi att facket är dåliga förhandlare, men ändå är fackanslutna godkänner vi deras förhandlingsförmågor. Kort sagt, att välja att inte göra någonting är också ett val. I vissa fall kanske det bästa valet, det får var och en bedöma, men när man gör ett val bör man inte bli förvånad när man får leva med dess konsekvenser.
Post a Comment