Det är mångas liv jag inte begriper. De som tittar på tv flera timmar varje kväll, de som jobbar måndag-fredag för att sedan dricka sprit (och bränna allt ekonomiskt överskott) varenda fredag och lördag, sover ruset av sig på söndagen och gnäller över att deras liv är enformigt, de som håller på med motorsport, linedance, fotbollssupporterklubbar …


Ikväll ska det grillas!

Ibland skakar jag på huvudet åt deras val, men inser samtidigt att det just är deras val. De skakar kanske på huvudet åt mig, och det är helt okej. Men just när det kommer till extremsparande, eller möjligen sparande överhuvudtaget, händer det att folk tappar det fullständigt. Jag eller någon annan berättar att vi handlar mat med kort datum, delar disktabletter eller återanvänder engångsartiklar, och blir kallade psykfall och idioter med ovärdiga liv. Det tycks inte finnas någon gräns för vilka epitet vi förtjänar.

Missförstå mig inte, jag stickar ingen offerkofta här! Om någon som vägrar förstå hur jag tänker väljer att dryfta elaka åsikter om mitt liv tar jag inte ens illa upp. Jag skiter i vad de tycker, men kan ändå inte låta bli att fascineras över vad det är som gör att de tar sig rätten att hata någon de inte känner, enbart baserat på att personen gör något de själva inte skulle göra.


Ditt jävla sparmiffo!

Publicerar jag en bild på mig själv i träningskläder skulle det kunna uppfattas som ett lika tydligt godhetssignalerande från ”Bror Duktig” som om jag avslöjar en hög sparkvot, men även om det kan komma ett föraktfullt ”MAMIL” (”middle-aged man in lycra”) kommer ingen kalla mig för misslyckad idiot med världens sämsta liv för att jag springer.

Jag undrar helt enkelt varför ekonomisk sparsamhet kan provocera så ohyggligt. Avundsjuka? Till viss del, men kan det vara hela sanningen? Det är sånt man (rätt eller fel) säger till ungen som mobbas för sina stora framtänder, för att ge den självkänsla. Nej, jag tror verkligen att de som går bananas över andras sparsamhet tycker att de har rätt och vi har fel. Men varför dessa explosioner?

Jantelagen har ett starkt fäste i Sverige, men den baseras väl inte enbart på avund. Kanske har det hysteriska rabblandet om ”allas lika värde” fått svenskar att missta framgång för orättvisa. Man kan invända att extrem snålhet inte är bevis för framgång, men för en del som inte lyckas spara är det nog det. Och i ”världens rättvisaste land” kan det omöjligen bero på dem själva.

Post a Comment

Previous Post Next Post