Frilansparadoxen

Visst låter det bra med ett slagkraftigt ord – frilansparadox. Lite vetenskapligt, ungefär som att begreppet är vedertaget. Det är det inte, jag hittade på det nu. Men jag tänker så här. Många, mig själv inkluderat, som börjar frilansa suktar efter friheten att få styra sin tid själv. Men har man inte fasta kunder slutar det lätt med att man känner sig tvungen att ta alla jobberbjudanden man får, så då blir resultatet mindre frihet.

På ett fast jobb kan du för det mesta i alla fall säga nej till övertid, men som frilans kan du jobba dygnet runt för att du vill vara kunderna till lags så att de inte ska tycka att det där var en krånglig fan att jobba med.

Jag hörde en intervju med skådespelaren Michael Nyqvist innan han dog (ja, det hade väl varit konstigt annars) där han berättade att han trots guldbaggar och internationella succéer blev rädd så fort telefonen tystnade och tänkte att han kanske aldrig skulle få fler roller.

Så fenomenet tycks utbrett. Ändå verkar ytterst få planera för det. Flera exempel på det har jag tagit upp här i bloggen. Det senaste var Regina Lund, innan dess Ola Rapace. Ingen av dem hade nog velat sluta jobba, men det kan ju vara en tillräcklig tragedi att telefonen slutar ringa utan att man ska få försörjningsproblem också.

Så hur gör man då? Man sparar. Det är det enkla svaret till både talang och avdankad Wallander-polis. Spara så mycket lön att du till slut inte behöver få någon, utifall att det blir så.