Olika syn

Såg en Flashbacktråd som på ett tydligt sätt illustrerar hur olika människor är. En person (ålder och kön okänt) lever på socialbidrag och får 3800 kr i månaden efter att räkningarna är betalda. Allt frid och fröjd?

Nej, för det måste hela tiden köpas grejer för lite mer än vad pengarna räcker till. Soffan är trasig så han/hon ”måste köpa en ny”, om än begagnad. En dator, en tv, affischer på väggarna osv, i all oändlighet. För om människan köper allt detta, tror ni det räcker då? Knappast.

De som kommenterar i tråden går att dela upp i två grupper, de som skriver ”Skärp dig, jävla parasit!” och de som likt Monty Python-sketchen Four Yorkshiremen talar drömmande om den tid när de själva inte hade någonting och var glada ändå. Än så länge har ingen berättat att de växte upp i en hoprullad dagstidning i en septitank, men det kanske kommer.

Home, sweet home!

Jag har själv en fungerande soffa och dator, och mina väggar är inte tomma trots att jag den senaste tiden sålt av tavlor för glatta livet, men de flesta dagar spenderar jag noll kronor. Jag kommer sällan upp i 3800 kr utgifter på en månad utöver de fasta kostnaderna. Det ligger helt enkelt inte för mig att spendera. Varför – uppfostran, nedärvd snålhet, allmänt sjuk i huvudet? Jag vet inte, men är glad och tacksam över det.

Jag vet inget om denna bidragstagare, men jag anar att det är en person som är van att spendera. Hade jag varit i hans/hennes läge hade jag tänkt: hur kan jag laga soffan så att den håller ett tag till, vem i min bekantskapskrets har en dator de vill bli av med, i vilken Facebookgrupp skänker folk bort gamla tv-apparater osv.

Personen vantrivs uppenbarligen med sitt liv och har inte valt att leva på bidrag för skojs skull, och jag fattar att upplevelsen inte kommer att bli kul oavsett, men känner att det åtminstone finns plats för lärdomar här. För tanken att inte spendera finns inte.