Jag tror att det var när jag pratade arbetsliv på ”Onkel Toms stugas” podd som jag sa att det roligaste med arbetslivet är att säga upp sig. Nu låter jag som en fullständigt hopplös anställd, och det tror jag faktiskt inte att jag var, men det var en kick att lägga sin avskedsansökan på chefens bord. Särskilt om det var en dum jävel.
Som företagare får jag aldrig riktigt samma läge. Jag hoppar på uppdrag som antingen är tidsbestämda eller som löper planlöst under en tid, rinner ut i sanden eller försvinner ändå. Fast några kunder har jag haft under flera år, så jag går att jobba med.
Men jag kommer ihåg en textbyrå som jag jobbade för i ett par år. Dels med Chefen, men mest med en anställd tjej som jag kom bra överens med. Jag lärde mig vilken slags texter hon ville att jag skulle skriva och vi hade en rättfram och vänskaplig jargong. Men så slutade hon på företaget och lämnade över sitt jobb åt en annan tjej jag aldrig riktigt kom underfund med, vi kan kalla henne Psykfallet. Det funkade bra i några månader, men jag måste erkänna att jag aldrig förstod vari Psykfallets storhet bestod. Det var definitivt inte kommunikation.
Alla kan ju inte älska alla här i världen och jag har försökt att göra bra jobb till och med åt människor jag tyckt riktigt illa om. Så det funkade ändå, men till slut hade hon (som jag upplevde det) en riktigt dålig dag och istället för att på ett professionellt sätt samtala om den beställning hon ville göra hos mig satt vi och diskuterade något som skulle kunna kallas feministisk värdegrund. Jag insåg att här kommer vi inte enas och försökte gång på gång återknyta till uppdraget, men det var för sent. Hon kunde tydligen inte längre jobba med en person som inte hade hennes politiska grundsyn.
Trist eftersom jag hade funkat med alla andra på firman. Men var sak har sin tid och eftersom jag inte vill tjafsa på jobbet (eller ens privat faktiskt) slutade det med att jag skrev till hennes chef och förklarade att jag inte hade någon lust att få min professionalitet ifrågasatt när jag bara försöker göra mitt jobb, och avslutade med: ”Jag tror därför att det är bäst för alla inblandade om ni jobbar med andra skribenter och jag med andra kunder.”
Så var jag av med dem. Men häromdagen hörde Chefen av sig. Inte för att be mig skriva åt hans företag utan för att köpa reklam eller sponsrade inlägg på min blogg. Han kopplade uppenbarligen inte ihop mig med den Micke han tidigare anlitat som skribent.
Jag hade kunnat låtsas som ingenting eller berättat vem jag är, men ändå valt att tjäna pengar ihop med dem. Men Psykfallet finns fortfarande kvar på företaget och min idiottolerans har sjunkit, så jag berättade att hans anställda (här använde jag hennes riktiga namn istället) betedde sig för underligt för min smak senast det begav sig, kopierade in hela det brev jag skickade till Chefen då (som han för övrigt inte hade svarat på) och satte därmed punkt igen.
Inte lika skönt som att säga upp sig från en fast anställning, men i alla fall lite småmysigt. Och framförallt en god känsla att jag inte måste jobba med företag jag inte vill. Livet är för kort och kontot för fullt för att kröka rygg i onödan. Kaffe på det...
Post a Comment